I solsken och 18 minusgrader tog vi oss en promenad idag. Det knarrade under sulorna (som hos Fritjof Andersson eller Taube) och kylan bet i kinden. Ja, näsan rann också, väldigt poetiskt, inte sant? Vi hade inte kommit långt på vår vintervandring, då vi hörde ett knackande... hmm. Nu har man ju kommit en bit upp i åren, och då måste jag försäkra mej om att Lasse också hör det jag hör, och det gjorde han. Det knackeliknackade och knackade, till slut lokaliserade vi ljudet. I telefonstolpen vid vägrenen satt "Hacke" och hackade så flisor och strån yrde, vilket arbete, för att gömma sin mat!! Tur att det var så kallt, annars måste han blivit jättesvettig. Vi lämnade honom hackandes och vandrade vidare i kylan, hem till Lussebullarna i skafferiet!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar